English version.
Liito-orava – flygekorre – Pteromys volans har upplevt en katastrofal nedgång i Finland sedan 1950 (Törmälä & Vuorinen 1982, Hyvärinen et al. 2019). Förlust av skogar med föröknigshabitat och gamla träd med bohål, som flygekorren (Pteromys volans) behöver, tros vara de främsta orsakerna till artens tillbakagång (Suzuki et al. 2013, Timm & Kiristaja 2002, Hyvärinen et al. 2019). De för träden minimalt skadliga motorsågstekniker, som utvecklats av arborister, är tekniskt och atletiskt krävande, men skapar snabbt och effektivt bohål med exakta ingångsmått och invändiga dimensioner. Dessa metoder har givit exceptionellt goda resultat under 2025 för de utrotningshotade arterna trädgårdssovare (Eliomys quercinus) och hasselmus (Muscardinus avellanarius) i Belgien och Schweiz. Vi hoppas att bohålen tillsammans med bevarandet av födoträdena i skogarna skall innebära en betydande skillnad för Pteromys volans’ framtid.
Bohål
Bohål för flygekorre (Pteromys volans) urgröpta med motorsåg skall helst ha en smal ingång som är mindre än 42 mm bred – 30 mm (Suzuki et al. 2013) eller 25 mm (Niclas Fritzén, pers. komm. 2026) och vara cirka 50 till 70 mm höga. Bohåligheten bör vara upp till 300 mm djup och belägen åtminstone 5 meter över marken.
Erfarenheten hos lokala skogshuggare och arborister styr valet av exakt höjd och orientering för ingångarna samt djupet på de bohålor som gröps ut. De föredrar ofta att ingångarna vetter bort från den riktning som stormar vanligtvis kommer ifrån och föredrar smala ingångar. Detta ger flygekorren (Pteromys volans) det skydd från rovdjur som de behöver för att föda upp sina ungar på sommaren och skydd från stormar och den intensiva kylan på vintern.
Urgröpning med motorsågssnideri kan man göra i döda träd eller i levande träd med lågt ekologiskt och ekonomiskt värde. Bohålen gröps sin helhet ut via den smala ingången för att minimera skadorna på trädets levande delar. Med denna teknik kan en skicklig och erfaren person såga ut ingångsbredder med en precision på +2/-0 mm.
Alla levande träd i vilka bohål gröpts ur i de belgiska och schweiziska fältstudierna har hållit sig friska. Även hos arter med stor benägenhet för epikormisk tillväxt verkar urgröpnigen av bohål inte orsaka någon märkbar endokrin störning, och ingen adventivtillväxt har observerats under året efter urgröpningen. Urgröpning via en enda smal ingång gör att förlusten av hydraulisk konduktivitet (Ψ) i levande träd kan hållas väl under den gräns på 50 till 88 % (Ψ50 till Ψ88) som föreslås av Hirons & Thomas (2017).
Fältstudier har visat att stormar nog har fällt andra träd, men inga levande eller döda träd med urgröpta bohål har stjälpt. Påverkan på trädens biomekaniska stabilitet minimeras – förlusten av splintved hålls väl under gränsen på 30 % och förlusten av kärnved under den gräns på 50 % som fastställts av Mattheck et al. (1993).
Naturligt förekommande bohål tenderar att sträcka sig inåt och nedåt, medan bohål som gröps ur med motorsåg sträcker sig inåt och uppåt, vilket förhindrar att vatten rinner in i bohålet vid kraftigt regn.
Ibruktagandet av urgröpta bohål kan ske snabbt. I fältstudien som organiserades av Will Robertson och Goedele Verbeylen flyttade de utrotningshotade arterna trädgårdssovare (Eliomys quercinus) och hasselmus (Muscardinus avellanarius) in i de urgröpta bohålen inom 12 månader efter att de färdigställts – det är första gången i världen som detta har konstaterats.
Teknikerna för urgröpning och hållbara skogsbruksmetoder har utvecklats av arborister och skogsbrukare för att vara praktiska, snabba och mycket effektiva. Urgröpningstekniken är praktiskt genomförbar och effektiv att implementera i stor skala – och den ger goda resultat för hotade arter.
Med hjälp av motorsågssnideri kan man gröpa ur stammen för att åstadkomma en bohålighet (5–6 bohålor/dag) och den långsammare borrtekniken (2–3 timmar/bohåla) övervinner de tidigare metodernas begränsade framgångar med att konstruera bohålor och representerar tydligt ett steg framåt inom bevarandemetodiken.
Vid urgröpandet justeras motorsågens vinkel för att uppnå tillräckligt breda inre dimensioner genom ett enda smalt 20 mm brett ingångssnitt för trädgårdssovare (Eliomys quercinus). För flygekorren (Pteromys volans) eftersträvas en bredare ingångsöppning.
Med tillräckligt försiktig teknik kan ett vanligt svärd användas. Ett svärd avsett för snidning med en spetsgeometri som minimerar risken för bakslag – och en pico-kedja som likaså minskar risken för bakslag – gör arbetet säkrare.
Desinficering av utrustning, med etanol (70–80 volym % i vattenlösning), som sprutas på kedjan och svärdet är snabbt och praktiskt och minimerar risken för smittspridning mellan levande träd.
Beroende på situationen kan klättringen ske med rep, stege eller genom försiktig användning av klätterskor. Ifall klätterskor används, desinficeras även de med etanol (70 – 80 volym % i vattenlösning).
Urgröpta bohål har mycket bättre värmestabilitet än holkar och är mycket mindre synliga för både marklevande och flygande rovdjur.
Under tre somrar visade trädboende fladdermöss (familjen Vespertilionidae) som rehabiliterades vid Bat Rehabilitation Ireland och Stiftung Wildstation Landshut i Schweiz en stark preferens för bohål urgröpta med motorsåg framom fladdermusholkar och andra boplatser.
Om en trädstam redan är ihålig kan man enkelt såga ut ett ingångshål så att håligheten kan bli bebodd.
Slaguggla (Strix uralensis), berguv (Bubo bubo), kattuggla (Strix aluco) och duvhök (Accipiter gentilis) anses vara de rovfåglar som prederar på flygekorre (Pteromys volans) (Selonen & Mäkeläinen, 2017, Hanski et al., 2000b; Selonen et al., 2010a).
Skogshuggarens och arboristens erfarenhet är viktig både för att minimera synligheten av snidade bohål för dessa rovfåglar och för rovdjur. Vidare är det viktigt att placera bohålen så att hinder som grenar etc. gör det svårt för rovfåglar att flyga och jaga.
Bohålen är snidade tillräckligt stora för flygekorrar (Pteromys volans) och boet material – med tunna (ca 5 mm breda) laminära sektioner av trä kvar efter snidningen som flygekorrar kan använda sina vassa tänder och kraftfulla käkmuskler för att ta bort för att ytterligare utvidga bohålet.
Exakta ingångsmått för flygekorre (Pteromys volans) kan baseras på observationer av naturliga bohål i Finland – 30 mm breda och cirka 80–100 mm höga (pers. komm. Ralf Wistbacka), 30mm i Japan (Suzuki et al. 2013). Ingångsmåtten kan även uppskattas med hjälp av kraniets mått (MCPA2). Kim et al. (2021) noterade att då Pteromys volans fick välja mellan cirkulära ingångar med diametrarna 65 mm och 40 mm föredrog de 40 mm.
Skogsmård (Martes martes) är ett rovdjur (Partanen, 2011, övers. Robertson). I litteraturen rapporteras olika kraniemått för olika underarter av skogsmård (Martes martes), men en lokal jägare i Jakobstad rapporterar en diameter på cirka 46 mm för hanar och något mindre för honor (pers. komm. Ralf Wistbacka 2025). Därför planerar vi att använda ingångsbredder redigt under 46 mm.
I närheten av bebyggelse är huskatter och förvildade katter (Felis catus) ett vanligt förekommande icke-inhemskt introducerat rovdjur (Mäkeläinen, 2016).
Marklevande klättrande rovdjur tros också söka efter bohål främst med hjälp av synen. De verkar inte vara lika skickliga klättrare som flygekorren (Pteromys volans). Skogshuggarens och arboristens bedömning är avgörande när det gäller att placera bohålen så att de är så osynliga som möjligt för katter, hermeliner och mårdar och på platser som är svåra för katter att klättra upp till.
Fältstudier i Belgien har visat att en katt på ett träd med grov bark kunde klättra upp till en urgröpt hålighet för hasselmus (Muscardinus avellanarius) 3 meter över marken med en ingång med 30 mm höljd och 25 mm bredd. Den lyckades inte sticka in tassen ända in i boet. En hasselmushona flyttade därefter framgångsrikt sin kull med 4 ungar in i bohåligheten.
Flygekorre (Pteromys volans), trädgårdssovare (Eliomys quercinus), hasselmus (Muscardinus avellanarius) och ekorre (Sciurus vulgaris) anses alla flytta sina kullar mellan flera olika bohål för att minska risken för predation. Därför är både kvaliteten och kvantiteten på bohålen viktig. Flytten mellan olika boplatser kan också vara ett sätt att minska olägenheterna från ektoparasiter i bomaterialet.
Det är viktigt att placera bohåligheterna så at de är belägna invid träd från vilka flygekorren finner föda under olika tider av året och speciellt under perioder då de ger ungarna di. Detta gäller främst träd av släktena Acer, Alnus, Betula, Malus and Pinus and Populus (Carlson, 2021).
Levande träd uppvisar en läkningsprocess som kan leda till att ett hål växer igen medan djur – speciellt fåglar – försöker förstora ingången så att den motsvarar deras egna behov. I det långa loppet förefaller de dimensioner som ett hål kan få bero på en samverkan mellan trädet och fåglar och däggdjur. De erfarenheter som arborister och skogshuggare har angående hur ingångshål förändras med tiden är därför synnerligen viktiga.
Typiska mått för naturliga bohåligheter
Ingång (a x b): 49 x 45 mm
Framvägg (c): 82 mm
Inre diameter: 122 mm
Bohålets höjd (g,b,e): 300 mm
Höjd över marken: ca 5m
DBH-träd: 400 mm Populus tremula
H = 200-250 mm
Sidan har sammanställts av Will Robertson och granskats av Ralf Wistbacka och Goedele Verbeyelen
Referenser till publikationer mm kan hittas här: Referenser
“Som klättrande arborister lever vi i en unik samverkan mellan konst, vetenskap och atletism. Vårt yrke har genomgått en förändring från en dogmatisk till en vetenskaplig era på samma sätt som läkarvetenskapen förändrades under senare delen av 1900-talet. Allteftersom de utmaningar som förlusten av biodiversitet orsakar accentueras finner vi oss vid en ny vändpunkt: vi förändras från att nyttja vetenskapliga rön till att leda banbrytande forskningsprojekt och stå till tjänst med de praktiska färdigheter som behövs för att säkerställa att träden förblir hem för våra vackraste och mest hotade varelser.”
Blog
No posts were found.
Join Us
Sign up for very infrequent email updates.